I det här inlägget kommer jag reflektera lite kring pedagogisk dokumentation.
Jag har läst en artikel av Lindgren och Sparrman (2003) som jag fann mycket intressant då artikel författarna behandlar de etiska aspekterna av dokumentation. Förr skedde dokumentationen med hjälp av penna, papper och analoga kameror. Idag använder verksamma inom förskolan istället ipads, digitalkameror och bloggar för att dokumentera vardagen och lärandet hos barnen.
Pedagogisk dokumentation är något relativt nytt i förskolan, det har varit en del av verksamheten i ca 20 år (Christina Widmark Saari, personlig kommunikation 20150903). Något av det viktigaste som vi förskollärare ska göra, är att lägga grunden för barns livslånga lärande (Lpfö 98). Vi ska inspirera, väcka nyfikenhet, upptäckarglädje och lust att utvecklas.
Pedagogisk dokumentation är ett verktyg som ger oss möjligheten att förmedla barns vardag i verksamheten och nå ut till både vårdnadshavare och makthavare (Lindgren & Sparrman, 2003). För mig är dokumentationen ett sätt för pedagoger och barn att reflektera, minnas och återupptäcka något i sin lärandeprocess, något som även Lindgren och Sparrman (2003) tycks anse. Men hur ofta får barnen egentligen del av dokumentationen? Jag har varit runt och vikarierat en del på olika förskolor och på flertalet så verkar dokumentationen vara till för alla andra utom barnet. Barnens pärmar med tekningar, bilder och pyssel har befunnit sig på hyllor så högt att även jag i mina 165cm får stå på tå för att nå. Collage med bilder och text från någon utflykt sitter uppsatt på väggarna...tillgängligt för alla vuxna då de knappast befinner sig i barnens ögonhöjd. Jag får ibland känslan av att avdelningarna vill visa upp för vårdnadshavarna och andra vuxna "titta så mycket roligt och kreaktivt vi gör med barnen". Kan det inte vara bättre om collagen och pärmarna finns på barnens nivå så att barnen själva kan se tillbaka, minnas och kanske upptäcka något nytt?
Lindgren och Sparrman (2003) reflekterar som sagt kring de etiska aspekterna av dokumentation i förskolan och en av frågorna som dyker upp i mitt huvud när jag läser är; hur påverkas barnen av dokumentationen? Lindgren och Sparman (2003) reflekterar kring hurvidare barn, genom dokumentationen, får en bild av hur de borde bete sig för att behaga andra. Jag håller med i Lindgren och Sparmans (2003) resonemang. Dokumentationen som sätts upp och visas för föräldrar, barn och andra vuxnar kan ge en bild av hur barnen förväntas uppföra sig. Det bilder som jag har sett på collage eller på annat vis uppsatta på avdelningar, har visat glada barn som snällt står i en ring kring pedagogen som visar upp något i handen. Det är sällan man ser en bild på någon som är ledsen, ensam eller arg. Känslor som även dem måste bearbetas och reflekteras kring. Om det som barnen får se från utflykter och aktiviteter, alltid är glada barn som aldrig sitter ensamma, ger det då inte en bild att det är så det borde vara? Det finns kanske barn som tillbringade större delen av utflykten, lite avskild från de andra men som vid en matsituation satt tillsammans med de andra barnen, varvid pedagogen passar på att ta ett kort - nu när alla är tillsammans. De barnets minnen från utflykten kanske skiljer sig helt från vad bilderna visar. Hur känner barnet när bilderna visas? Hur reflekterar barnet, pedagogerna och föräldrarna? "Jo men Kalle är inte ensam, se! Han är ju med alla sina kompisar". Fast igentligen kanske Kalle är väldigt ensam, men det syns inte på bilderna.
Något som fångade mitt intresse i Lindgren och Sparmans (2003) artikel var hurvidare barnens fria vilja att bli dokumenterade eller inte. När barnen börjar i verksamheten ska vårdnadshavarna ge sitt godkännande kring hurvidare deras barn får förekomma på bilder i verksamheten. Vårdnadshavarna kan även välja om deras barn får förekomma på bilder som följer med andra barn hem samt om de får förekomma på bilder på nätet. Tillfrågas barnen någonsin detta? Om vårdnadshavarna svarar ja på alla frågor kring dokumentation och bilder, men barnet i fråga inte vill själv, blir den viljan respekterad då?
Referenser:
Lindgren, A-L & Sparrman, A. (2003). Om att bli dokumenterad: Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation. Pedagogisk forskning i Sverige. 8 (1-2), 58-69.
Sverige. Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. ([Ny, rev. utg.]). Stockholm: Skolverket.
Pedagogisk dokumentation
Dokumentation Kommentera I det här inlägget kommer jag reflektera lite kring pedagogisk dokumentation.
Jag har läst en artikel av Lindgren och Sparrman (2003) som jag fann mycket intressant då artikel författarna behandlar de etiska aspekterna av dokumentation. Förr skedde dokumentationen med hjälp av penna, papper och analoga kameror. Idag använder verksamma inom förskolan istället ipads, digitalkameror och bloggar för att dokumentera vardagen och lärandet hos barnen.
Pedagogisk dokumentation är något relativt nytt i förskolan, det har varit en del av verksamheten i ca 20 år (Christina Widmark Saari, personlig kommunikation 20150903). Något av det viktigaste som vi förskollärare ska göra, är att lägga grunden för barns livslånga lärande (Lpfö 98). Vi ska inspirera, väcka nyfikenhet, upptäckarglädje och lust att utvecklas.
Pedagogisk dokumentation är ett verktyg som ger oss möjligheten att förmedla barns vardag i verksamheten och nå ut till både vårdnadshavare och makthavare (Lindgren & Sparrman, 2003). För mig är dokumentationen ett sätt för pedagoger och barn att reflektera, minnas och återupptäcka något i sin lärandeprocess, något som även Lindgren och Sparrman (2003) tycks anse. Men hur ofta får barnen egentligen del av dokumentationen? Jag har varit runt och vikarierat en del på olika förskolor och på flertalet så verkar dokumentationen vara till för alla andra utom barnet. Barnens pärmar med tekningar, bilder och pyssel har befunnit sig på hyllor så högt att även jag i mina 165cm får stå på tå för att nå. Collage med bilder och text från någon utflykt sitter uppsatt på väggarna...tillgängligt för alla vuxna då de knappast befinner sig i barnens ögonhöjd. Jag får ibland känslan av att avdelningarna vill visa upp för vårdnadshavarna och andra vuxna "titta så mycket roligt och kreaktivt vi gör med barnen". Kan det inte vara bättre om collagen och pärmarna finns på barnens nivå så att barnen själva kan se tillbaka, minnas och kanske upptäcka något nytt?
Lindgren och Sparrman (2003) reflekterar som sagt kring de etiska aspekterna av dokumentation i förskolan och en av frågorna som dyker upp i mitt huvud när jag läser är; hur påverkas barnen av dokumentationen? Lindgren och Sparman (2003) reflekterar kring hurvidare barn, genom dokumentationen, får en bild av hur de borde bete sig för att behaga andra. Jag håller med i Lindgren och Sparmans (2003) resonemang. Dokumentationen som sätts upp och visas för föräldrar, barn och andra vuxnar kan ge en bild av hur barnen förväntas uppföra sig. Det bilder som jag har sett på collage eller på annat vis uppsatta på avdelningar, har visat glada barn som snällt står i en ring kring pedagogen som visar upp något i handen. Det är sällan man ser en bild på någon som är ledsen, ensam eller arg. Känslor som även dem måste bearbetas och reflekteras kring. Om det som barnen får se från utflykter och aktiviteter, alltid är glada barn som aldrig sitter ensamma, ger det då inte en bild att det är så det borde vara? Det finns kanske barn som tillbringade större delen av utflykten, lite avskild från de andra men som vid en matsituation satt tillsammans med de andra barnen, varvid pedagogen passar på att ta ett kort - nu när alla är tillsammans. De barnets minnen från utflykten kanske skiljer sig helt från vad bilderna visar. Hur känner barnet när bilderna visas? Hur reflekterar barnet, pedagogerna och föräldrarna? "Jo men Kalle är inte ensam, se! Han är ju med alla sina kompisar". Fast igentligen kanske Kalle är väldigt ensam, men det syns inte på bilderna.
Något som fångade mitt intresse i Lindgren och Sparmans (2003) artikel var hurvidare barnens fria vilja att bli dokumenterade eller inte. När barnen börjar i verksamheten ska vårdnadshavarna ge sitt godkännande kring hurvidare deras barn får förekomma på bilder i verksamheten. Vårdnadshavarna kan även välja om deras barn får förekomma på bilder som följer med andra barn hem samt om de får förekomma på bilder på nätet. Tillfrågas barnen någonsin detta? Om vårdnadshavarna svarar ja på alla frågor kring dokumentation och bilder, men barnet i fråga inte vill själv, blir den viljan respekterad då?
Referenser:
Lindgren, A-L & Sparrman, A. (2003). Om att bli dokumenterad: Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation. Pedagogisk forskning i Sverige. 8 (1-2), 58-69.
Sverige. Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. ([Ny, rev. utg.]). Stockholm: Skolverket.